Jag har Asperger Syndrom. Det är en funktionsnedsättning med svårigheter i det sociala.
Mamma kände något som inte stämde. Jag var inte som alla andra barn. Man kunde se mig som ensamvarg eftersom jag aldrig sprang ut och lekte med kompisar. När jag väl lekte så tröttnade jag efter en stund. Det var något som inte var bra. Något som inte stämde. Jag var så annorlunda. Dagisfröknarna lade också märkte till att något var fel. När vi hade lässtund kunde jag kolla upp i taket som om jag inte lyssnade. Men efteråt kunde jag gott och tydligt berätta vad boken handlade om. Dessutom kunde jag "Q" och "Z" i väldigt tidig ålder. Mamma visste att jag hade något eftersom min bror har Autism och mamma kände igen honom i mig. Jag var tillbakadragen, tyst och ville helst vara hemma än att åka till en släkting. När vi åkte till farmor och farfar blev det ett himla liv i baksätet.
Mamma kontaktade en psykolog och ville få diagnos på varför jag betedde mig som jag gjorde, men de trodde inte på henne. De tyckte att jag var som alla andra barn. Men mamma gav inte upp. Jag fick göra tester. Mamma vann striden. Jag hade Asperger. Jag fick diagnosen redan i andra klass.
Mamma märkte senare att det var något mer som inte var rätt. Jag hade koncentrationssvårigheter. För bara 1½ år sedan fick jag diagnosen ADD, som står för "Attention Deficit Disorder". Det är som ADHD fast utan H:et som står för "Hyperactive". Jag är än idag tyst, lugn och har glest med kompisar. Jag hamnar i depressioner och en del ångestattacker.
Idag tar jag medicin mot depression och sömnproblem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar